Långintervju: “Samhället älskar tyvärr inte förortssvenska”

Mötet med innerstadskulturen blir en chock för många elever från förorten. Hur ska man tänka som förälder? Är det värt att utsätta sina barn för sådana kulturkrockar, där språk, kläder, sociala koder – ja allt är annorlunda? Tveklöst, tycker Patrica Palma, tvåbarnsmamma i Fittja. Alternativet är värre.

Patricia Palma är 36 år, bor i Fittja och jobbar som kommunikatör på Botkyrka konsthall. Hon har en dotter som är 9 år och en son som snart fyller 2 år.

I EttSthlm-podden fortsätter vi temat som vi påbörjat som handlar om gruppuppdelningar, segregation och kulturkrockar inom Stockholms skolvärld.

Vår programledare Liza Youhanan har träffat tvåbarnsmamman Patrica Palma från Botkyrka, i ett samtal om att växa upp i förorten, om att uppfostra barn i Botkyrka och vad hon tänker om sina egna barns skolgång. Här kommer ett utdrag av intervjun

Vad tänker du om att välja skola för dina barn?

– För mig är det en jättekomplicerad fråga som faktiskt är ganska närvarande hela tiden, men som också pendlar fram och tillbaka väldigt mycket, som mycket annat när man bor i ytterstaden. Vissa dagar känns bra, andra dagar vill man bara dra till en annan plats. Och jag tänker ofta på min uppväxt och hur jag hade det.

– När jag växte upp fick jag bara gå i den skola som var närmast. Jag ville till innerstadsskolorna efter högstadiet och sökte faktiskt till alla fast jag visste att det inte gick. Nånstans hoppades jag att man skulle göra ett undantag. Men jag fick gå i närmaste skolan: Botvidsgymnasiet som det hette då.

Och hur var det?

– Vad ska man säga. Det har haft konsekvenser. Det bidrog till en del bra saker, jag lärde känna väldigt mycket härliga människor som jag fortfarande har kontakt med idag. Och många enskilda lärare var bra. Men i stort så har jag alltid känt, när jag pluggade vidare på högskola och universitet, att jag alltid låg back på något. Jag hade inte fått samma grund som alla andra. Det gjorde att min högskoleutbildning blev en långdragen historia. Jag var först tvungen att få en grund. Det var så mycket som jag saknade. Kvalitetsmässigt så tror jag att min utbildning inte var lika bra som andras. Det gjorde att det istället för tre år blev fem år på högskolan.

– Så det är något som väger in i tankeprocesserna kring hur jag ska göra med mina egna barn. Jag tror inte tyvärr att det har förändrats så mycket. Jag tror att samhället har blivit ännu hårdare på många sätt. Det finns kanske till och med större sociala problem här i området, mot när jag växte upp. Så när det gäller just barnens skolgång tänker jag: grundskolan kan jag inte göra så mycket åt, för att jag bor här. Jag jobbar i närheten. Så för oss finns ingen anledning att sätta barnen i en innerstadsskola i den här åldern.

– Men absolut, när det gäller gymnasiet, tror jag att jag kommer att uppmuntra och försöka få min dotter att välja en bättre skola. En skola som erbjuder henne den grund som jag tycker är det minsta hon förtjänar.

Vad är det bästa för barnen tror du? Är det att få lite av båda världarna? Jag själv, som är från Skärholmen, började på Östra Real där jag mötte en annan värld, jag var tvungen att lära om, helt nya sociala koder. Hur tänker du kring sånt?

– Jag har alltid sagt att mina barn ska inte växa upp i Fittja. När man bara har sig själv att tänka på så är förorten, orten där man växte upp, en ganska skyddad plats. Andra kan ha svårt att förstå det, men det är en trygghet. Men sen, så fort man får barn, så tänker man att det finns någonting som är större än en själv att tänka på.

“Man kanske rasifieras och känner att man inte passar in. Men det är enklare att jobba på de sakerna än på känslan av att inte ha fått tillräckligt.”

– Och för min del, när jag tänker på vad jag gick miste om, så har det vägt mer än att behöva anpassa sig, att komma in i ett rum där man kanske rasifieras. Jag upplevde inte det där förrän i vuxen ålder när jag kom ut i jobb och kom in helvita kontorslandskap, där mötte jag det där. Men just under min skolgång, under gymnasietiden, så fick jag aldrig uppleva det där, så det gjorde att jag underskattade det, jag visste inte riktigt vad det innebär.

– Men, jag känner att oavsett vem man är, om man placeras i ett sånt rum: det värsta som kan hända är att man rasifieras, man känner att man inte passar in, man kanske känner att man halkar efter för att de andra har kanske en bättre grund än en själv. Men jag tror det är enklare att jobba på de sakerna, än att jobba med känslan av att inte ha fått tillräckligt. Av att ha klassats ut nästan, av samhället, och att behöva jobba hundra steg bakåt ens för att ta sig till en normal nivå.

– Som sagt, det har att göra med att jag inte fick uppleva det där. Men jag har pratat med många ungdomar härifrån. De går i innerstadsskolor och det absolut första de säger är: ”Jag hade så svårt att passa in, jag kände mig som en alien, jag hade så svårt att koppla, jag blev hela tiden påmind om att jag pratade annorlunda, folk skrattade när jag ibland råkade försäga mig och förortsslangen kom ut” och såna grejer.

– Och jag har en vän som växte upp här och som jobbar som kommunikatör som sa till mig att vad är det värsta som kan hända hennes barn när hon och hennes man övervägde att flytta till Nacka t ex: och då sa hon: ”ja, mitt barn kanske blir den enda bruna kroppen i ett rum. Det kan vi tillsammans jobba med. Men att mitt barn skulle gå miste om chanser i livet, det kunde hon inte leva med.” Så där blev det avgörande, ett vägval.

Vad gjorde hon?

– Hon flyttade till Nacka. Och hon tycker fortfarande att det är ett av de bästa valen hon gjort i sitt liv. Hennes familj bor fortfarande kvar här, det finns alltid ett band som gör att man kommer tillbaka. Men hon känner att hon har gjort sitt bästa för att ha gett sina barn de bästa förutsättningarna att klara sig i det svenska samhället i framtiden.

– Och ibland tänker jag att hur mycket man än gör hemifrån, så finns det så många saker som tar över, du vet, fritiden, skolan, gatan, som man som förälder inte lyckas kontrollera. Och att det kanske är där, och inte i skolan, som de största skillnaderna i ens personlighet och ens sätt att se på världen görs.

– Jag tror att det finns en mentalitet, i hela samhället, men här blir den ganska skarp, att blir det är med ”krabbor i hink.” 

Vad betyder det?

– Det betyder: när vi växte upp, om det var någon som var lite för ambitiös, man drar ner varandra. Krabborna i hinken, alla vill ut, och de trampar på varandra för att komma upp. Så det som händer är att man drar ner varandras drömmar. Ingen får bli bättre, för det får alla andra att känna sig sämre.

– Och det gör något med en. Det är så kollektivt och så deppigt att känna: jag tror jag var 14-15 år, jag hade fått mitt första sommarjobb via Botkyrkabyggen och alla bara Haha, vilken skam, ska du gå och plocka skräp på gårdarna… Det var så självklara saker som egentligen ska ta dig framåt i livet som man såg ner på, för att man saknade liksom den kunskapen om hur man ska ta sig vidare i livet och nå sina mål.

Man får någon slags svikarstämpel, att man har lämnat…?

– Det är dubbelt. Jag känner folk som vuxit upp här som tagit allt det dåliga och gjort det till sin superkraft. Det har gjort dem mer hungriga och ambitiösa att ta sig framåt. Det finns jättemånga sådana historier. Men det finns också de historier där, på grund av dåligt umgänge eller olika val, att föräldrarna inte riktigt kunnat greppa situationen. Att folk som kunde ha blivit någonting annat och fått ett annat liv har hamnat i så dåliga situationer. Och frågan är, vill man ta den risken?

Hur tänker du med din dotter?

“Jag älskar förortssvenska! Men samtidigt vet jag att resten av samhället inte älskar förortssvenska. Så det blir ett problem.”

– Jag vill i den mån det går, att min dotter ska känna att hon alltid kan vara sig själv. Samtidigt försöker jag att vara ärlig mot henne. Till exempel vi brukar skämta hemma och använda slang och så. Men när jag ser att hennes vanliga svenska börjar bryta så märker jag själv att jag kan få ångest och försöka rätta till hur hon pratar. För det var en sak som påverkade mig väldigt mycket.

– Hemma pratade inte mamma jättebra svenska när jag växte upp, vilket gjorde att hon inte kunde se att det här kunde bli ett problem för mig. Hon kände att jag var jätteintegrerad i det svenska samhället i och med att hon var ännu sämre integrerad. Och det gjorde att hon aldrig kunde se problemet att vi gick runt och pratade med så mycket slang och förortssvenska, att det ändå sätter sig och hänger med om man inte aktivt jobbar med det. Och jag älskar förortssvenska! Men samtidigt vet jag att resten av samhället inte älskar förortssvenska. Så det blir ett problem.

“Friskola känns som enda valet”

– Så jag tänker med min dotter: jag försöker alltid vara ärlig mot henne. Och vi har pratat lite om skolor. Och faktiskt går hon i en friskola här i Botkyrka, som för mig är det bästa alternativet jag kan ge henne. För att de kommunala skolorna inte fungerar som de ska. Det finns jättemycket brister. Trots att det finns jätteduktig personal, precis som när jag gick i skolan, så är det så mycket som de inte klarar av. Och som sipprar ut i hela verksamheten och som påverkar alla som går där. Och det är synd att det ska va så. För det går till och med mot mina politiska principer att ha mina barn i en friskola. Men jag har inget annat val nu.

Patricia berättar om friskolan där dottern går, där ungefär 80-90 procent har föräldrar med utländsk bakgrund, vilket innebär att det ändå finns en större andel etniska svenskar än i andra skolor i norra Botkyrka

– Det gör att hon kommer i kontakt med en större blandning vilket gör mig glad. Hon är också med i scouterna, där det finns barn från olika delar av kommunen och även från andra delar av stan stan, vilket är känns bra, för det ger henne lite bredare kontakter.

Patricia berättar också att hon gärna skulle vilja bo ute på landet, kanske i de södra delarna av Botkyrka 

– Jag söker inte svenskheten. Jag vill inte komma bort från människor med utländsk bakgrund. Utan jag söker ett lugn. Ett lugn som orten aldrig har kunna ge mig. Det är där skon klämmer för mig. Att veta att mina barn är trygga ute på gatan.

“De har andra slags problem. Det är inte klasskamrater som skjuts. Det är inte våld på samma sätt. Det är inte den öppna knarkhandeln i centrum.”

– Framförallt när jag fick min pojke så började jag tänka. Det är hemskt att det ska behöva vara så. Det vägde nästan mer: ”gud vad ska vi göra, nu vi har fått en pojke som ska växa upp i orten”. Det var min största mardröm att de komponenterna gick ihop. För jag hade kanske tänkt att jag nån dag skulle få en pojke, men inte här. Så det gjorde att jag fick mycket ångest. Också tajmingen, det här kom mitt i den stora vågen av skjutningar och det blev bara mer och mer ångest. 

– Så det det är det här med lugnet, som jag alltid har sökt men aldrig fått i min ort, tyvärr. Så kanske det är i samhället i stort. Bara för att vi flyttar till landet betyder det inte att det inte finns problem där. Men jag menar det är andra slags problem. Det är inte klasskompisar som skjuts. Det är inte våld på samma sätt. Det är inte den öppna knarkhandeln i centrum. Det är mycket sånt. Det är det som jag framförallt känner att jag vill ge min familj, mina barn är värda att växa upp i ett lugn. Som inte finns här idag. Och som kanske inte finns i någon storstad idag i och för sig.

Sista frågan: Vad hoppas du ska hända för din dotter när hon börjar på gymnasiet?

Det jag hoppas är att hon ska ha fått tillräckligt med verktyg, från oss som föräldrar men också från oss skolan och så, för att hon ska kunna utvecklas till den hon vill vara. Och jag hoppas att hon kommer till en plats som boostar henne som människa.

INTERVJU: LIZA YOUHANAN

Lyssna på hela poddavsnittet här